Rikards version av livet

Alarmet ringer klockan 7, jag är dödstrött men jag måste upp. Arbetet väntar. Jag hann inte med att ta det där långa sköna badet igår innan jag gick och lade mig, det som jag hade lovat mig själv att göra. Jag ville slippa tidspressen på morgonen – jag fastnar nämligen alltid alldeles för länge i duschen. Men ja, det man inte har i huvudet får man ha i benen sägs det och det går ju att applicera även i detta läget.

Jag kliver i badkaret och bestämmer mig för att sitta ned och duscha denna morgon då jag känner att jag ännu inte har vaknat till liv. Jag sitter där länge… precis som förutspått. Jag hamnar i någon slags mellanvärld där tiden inte existerar och tänker på lite allt möjligt. Idag skall jag ta på mig de där gamla Levisjeansen jag hittade igår när jag gjorde i ordning i min garderob. De har slitningar här och där och är trasiga på knäna. Som pricken över i har producenterna även kladdat lite vit färg på sina ställen för att göra byxorna extra trashy. Till detta skall jag ha en mörkgrön tröja med något dödskalle-motiv och en svart tröja med dragkedja. Det var längesen jag klädde mig så, numera klär jag mig nästan uteslutande i skjorta och mer städade byxor – men idag tänker jag variera mig lite för skojs skull.

Nu är klockan mycket, jag hetsar upp ur badkaret och gör i ordning två frallor med pålägg. En slänger jag i mig och en tar jag med till jobbet i all hast. På spårvagnen smälter jag in bättre än vanligt bland alla andra tuffa typer från Biskopsgården. Jag trivs egentligen inte med att se ”tuff” ut, jag har alltid propagerat för att bemöta främlingar med ett vänligt utseende – men idag känns det rätt skönt att inte sticka ut och bli sönderstirrad av alla testosterongrabbar på vagnen.

Arbetet flyter på som vanligt, inga konstigheter. Jag skriver en fånig lapp till ena personaltoaletten om huruvida det är en hälsorisk att befinna sig där på grund av all metangas och understryker vikten av luftförbättring genom användandet av mentolspray. Ett typiskt vanligt förekommande bus på vårt arbete, får väl se ifall chefen tycker att min stora röda rubrik ”VARNING!” är för mycket.

På vägen hem känner jag mig rätt trött, det känns att jag slitit på ryggen. Jag hoppar av 35ans buss vid Vågmästarplatsen och kliver på 6ans spårvagn mot Länsmansgården. Jag slinker ner mellan en kille och en tjej i ungefär samma ålder som mig vid ett tre-sits-säte. Jag lyssnar på musik och är som vanligt i min egen lilla värld. Mina sätes-grannar försvinner av på Eketrägatan. Jag sitter nu ensam med fem tomma säten, tre framför mig och två bredvid mig. Plötsligt kommer en halvstor hund lunkandes i gången, den ser snäll ut. Jag ser en rätt stor man med en systemkasse i ena handen säga något till mig. Jag plockar ur mina hörlurar och lägger ner dem i ena fickan på jackan.

”Jag ber om ursäkt! Jag är ledsen” säger mannen menande.
”Det är ingen fara” svarar jag.
Mannen sätter sig på ett av sätena framför mig, så att vi kollar på varandra.
”Det är tur att det finns snälla människor” säger mannen.
Jag vet inte riktigt vad han menar, men att döma av hans kroppsspråk så är han en smula berusad. Han har ett gammal ärr i pannan, jag tänker att han kanske har fått stryk någon gång – eller kanske ramlat när han druckit lite för mycket. Mannen har ett snällt och samtidigt underlägset uttryck i ansiktet och jag känner att jag vill prata lite med honom.
”Vad heter hunden?” frågar jag.
”Hon heter Majsan”, svarar han, ”hälsa gärna, då blir hon lycklig”.
”Hej Majsan!” säger jag glatt till hunden. Hunden blir, precis som mannen  påpekat, väldigt glad och går fram och nosar på min hand som jag sträckt ut.
”Hon är 50% schäfer och…eh, sen är det bordercollie också.”
”Hon ser väldigt snäll ut”, säger jag, ”hon är inte så gammal va?”
”Nu ska vi se, öh, hon är fyra år. Men jag hoppas att hon lever länge! Jag är lessen att det är lite…ja…”. Mannen gestikulerar med en hand i luften i ett cirkelmönster, jag förstår att vad han menar men kommenterar inte på det.
”Tror du hon kan sitta i sätet här? Får man det?” frågar han mig.
Jag rycker lite lättsamt på axlarna och ger honom ett leende. Han klappar på sätet till höger om honom: ”Hopp Majsan!” Majsan hoppar upp och sätter sig lydigt.
”Det är första gången jag gör så, bara så du vet. Jag brukar inte göra så, alltså aldrig” ursäktar sig mannen. ”Tror du man kan dricka lite vin? Vill du ha? Jag har här.”
Precis i samma ögonblick saktar vagnen in för Vårväderstorget där jag skall stiga av.
”Det går säkert bra, men jag ska gå av här.”
”Jaha okej, jag ber om ursäkt. Att det är så snurrigt. Jag är ledsen.”
Jag tycker det känns jobbigt att han ber om ursäkt hela tiden, och vill säga något om det.
”Du har inget att be om ursäkt för kompis. Det var trevligt att träffa dig!” Jag sträcker ut min hand som tas emot väl. ”Rikard heter jag” säger jag, varpå han säger sitt namn.
”Jag är ledsen att det är så snurrigt.”
”Nej då, det är ingen fara alls! Ha en bra kväll nu!”

När jag kliver av spårvagnen känner jag mig illa till mods. Varför kunde inte min Vårväderstorget ha legat lite längre bort? Trodde han att jag klev av bara för att han skulle dricka vin? Det gör så ont när man träffar snälla alkoholister som sätter sig i underläge mot alla. De som ber om ursäkt konstant, som känner sig i vägen. Precis som om de inte vore värda ett öre. Det är ju inte konstigt att de känner så med tanke på alla elaka kommentarer jag hört människor fälla gentemot dem genom åren. När jag möter dessa sorgsna alkoholister funderar jag alltid över vad som kan ha hänt dem, vilka de har varit och hur deras uppväxt sett ut. De allra flesta av dem har haft en mamma och pappa som älskat dem, de har också varit barn en gång i tiden. Oskyldiga och oförstörda. Jag antar att många av dem på sätt och vis försöker hitta tillbaks till den där bekymmerslösa tiden man har som barn, då man springer runt och är glad och leker – och är älskad.

Varför skulle jag variera mina kläder just den här dagen? Varför kunde jag inte välja att se snäll ut idag också, som jag alltid gör annars? Jag hoppas att du såg förbi de där kläderna kompis, jag hoppas att de inte gjorde att du bad om ursäkt en extra gång.

Imorn tänker jag ta på mig skjorta och vanliga jeans och utstråla vänlighet. Stirra hur mycket ni vill med era kalla blickar och töntiga bekräftelsesökande kläder. I vote kindness.

En bror som funnits där hela tiden, typ. Nu har han flyttat ifrån Stenungsund, norröver, till kärleken. Det är lite svårt att greppa, även om han varit iväg och pluggat på annan ort tidigare. Nu är det längre bort och kontakten irl lär ju inte bli lika frekvent – även om vi inte har setts särskilt ofta sedan jag flyttade till Göteborg.

Vi har alltid haft en väldigt nära relation. När jag var liten jag var den påträngande lillebrorsan som alltid skulle försöka vara med på ett hörn när storebror hade kompisar hemma. På senare dagar har Daniel lärt känna mina kompisar och varit med från och till. Vi har aldrig bråkat särskilt mycket, antagligen i mycket mindre utsträckning än vad som är vanligt syskon emellan. Jag har alltid sett upp till min bror, även i tider när han haft det svårt. Tillsammans har vi diskuterat fram och tillbaks under många sena kvällar på ett sätt som mer eller mindre har skapat en stor del av min världsbild. Jag är tacksam över alla reflektioner du har delat med dig av, vissa av dina slutsatser vet jag har tagit dig lång tid att komma fram till och de har hjälpt mig oerhört mycket i mina egna tankar.

Det är väldigt blandade känslor just nu. Jag är oerhört glad för din skull Daniel. Det här är väl mitt sätt att uttrycka att jag älskar dig och att jag kommer sakna dig här nere – men Skype finns ju alltid till hands Jag hoppas du får det riktigt bra där uppe, men du måste kämpa för att behålla din dialekt!

Av vad jag hört så verkar du vara en riktigt go tjej Linda, du har hittat en man med ett  väldigt stort hjärta. Ta hand om varandra, så ses vi nog i sinom tid

Tjo på er! Tiden fullständigt kutar iväg känns det som, det har redan gått över en månad sedan jag skrev senast och folk har börjat klaga över att jag är kass på att uppdatera – ja, jag är kass! Förlåt. Men jag har liksom inte varit i skrivartagen, även om jag har saker att skriva om så går det inte att få ut ur huvudet ibland. Tänk om man kunde prata i känslor, eller kopiera och klistra in sina tankar i varandras hjärnor istället. Då kanske vi hade kunnat slippa alla onödiga missförstånd som jag ser dagligen och faktiskt komma någon vart här i världen ; )

Well vad har hänt sedan sist nu då? En hel del faktiskt. Jag har ÄNTLIGEN flyttat ifrån Säve och huserar numera i en etta tillsammans med min gentile vän John nära Eketrägatan. Här är det trångt, varmt och jävligt nördigt – vad mer kan man önska sig? Nej, att bo ensam ute på landet var ingen hit – det är sjukt gött att ha lite sällskap om kvällarna och slippa att sitta o svära över ett mobilt bredband som inte vill fungera. Jag har nog aldrig haft något större behov av att vara ensam, det är mest bara tråkigt.

Vi fortsätter att söka lägenheter för fullt, tanken är ju att även Jonatan ska ingå i den här härliga lägenhetsgemenskapen. Vi har dock ännu inte fått något napp på boplats – sluta sno våra lägenheter gott folk!

Jag har nog inte tid att skriva mer nu, klockan går och jag ska upp till jobbet som vanligt (det ligger ju numera 45 minuter bort istället för 45 sekunder). Jag hoppas att jag kan uppdatera lite mer snart igen, men vafan jag kan lika gärna slänga in en julhälsning här så har jag garderat mig! God Jul! (Haha=)

PS. Jag glömde en fet trunk fullknökad med mina kläder på en buss som fick motorstopp för någon vecka sedan, verkar inte som att jag kommer få tillbaks den. Bada i skadeglädje!

Jahopp, sitter här i mitt lilla trånga utrymme i Säve och känner mig smått rastlös. Har försökt få kontakt med lite folk för en fika i stan men det har tyvärr misslyckats idag. Avslutade nyss min sjunde arbetsdag i streck, imorn väntar en ny. Det har varit riktigt mycket arbete de senaste veckorna och färre tillfällen för sociala aktiviteter. Det är tråkigt när det känns som att man inte gör något annat än jobbar, det kommer bli så mycket bättre när jag och grabbarna får tag i en lägenhet. Just nu är det ett projekt att ta sig till och från stan eftersom bussförbindelserna är så värdelösa här ute.

Har egentligen inget vettigt att skriva idag då jag inte har sysslat med särskilt mycket den senaste tiden, men när jag ändå är inne på arbetssnack så kan jag ju dela med mig av lite tankar. Jag har fruktansvärt svårt att förstå varför det är så få män som arbetar inom vården, som undersköterskor och vårdbiträden. Man pratar om att män drar sig till yrken med högre löner, men det är skitsnack. Jag arbetar som bekant som habiliteringspersonal, vilket kräver en omvårdnadsutbildning (undersköterska) om man vill få tag i en fast tjänst. Jag vet inte vad folk tror att vi tjänar i vården, men det är inte sämre än alla de som sitter på ICA eller arbetar på lager. Åtminstone inte om man kan förhandla någorlunda bra. Det känns som att lagerarbete är ett motsvarande manligt yrke till kvinnornas undersköterskeyrke. Är det så statusförankrat i samhället att vi män uteslutande väljer att arbeta med lagerarbete istället för människor?

Jag önskar att folk visste mer, för det hade varit trevligare och bättre för alla om könsfördelningen i dessa yrken blev jämnare. Det finns så många olika vårdområden att arbeta inom, och det ger väldigt mycket tillbaks om man är intresserad. Det handlar om att vilja hjälpa andra… och det får vi betalt för. Låter det så förfärligt?

Skratt, uppskattning, komplimanger, leenden, framsteg, intressanta diskussioner, härliga utflykter, trevliga middagar, trubadurstunder, shopping och träning. Ja, det är sånt som man kan uppleva nästan dagligen på mitt arbete. Folk tänker bara på bajs när man pratar om att arbeta i vården, vilket är fruktansvärt naivt. Som ni hör är det så mycket mer, för visst gör ni annat än skiter på en dag?

Krossa fördomarna och krossa statusbegreppet i samhället.

Idag har jag gått runt och känt mig som ett svart får bland människor i det soliga vädret. Vanligtvis brukar jag tycka att folk ser så sura eller nedstämda ut när jag rör mig ute på stan, men idag när det för en gångs skull var jag som kände mig som en påse skit så kunde jag inte se något av dessa tråkiga ansikten. What goes around comes around, I guess.

Hade en mycket trevlig kväll igår med några vänner, men mitt humör vände tvärt av det sista jag såg innan jag skulle försöka sova. Några rader av ord, tillsammans med några bilder, framkallade en chock hos mig som heter duga. Det tomrum som funnits i mig under en längre tid har nu fyllts av ångest och frustration. Av känslor som fullständigt kan bryta ner en om man tillåter dem. Jag vet inte vad som är värst, tomheten eller sorgen. Jag hade dock börjat lära mig att leva med min tomhet, hantera den. Det känns som jävligt fel tillfälle att börja känna så här nu, då jag redan har nog med besvärande tankar som det är. Jag vill inte vara bitter.

Det var inte så här jag föreställde mig att saker skulle bli. Inte alls. Det känns som att jag har blivit bestulen på min dröm… eller att jag givit bort den. Till någon annan. Som inte verkar förtjäna den. Men vad vet jag. Jag kan ju inte vara objektiv.

Jag kommer ihåg tillfällen för några år sedan, då människor pratade om att de ”så gärna skulle vilja bli kära igen”. Jag kunde inte förstå det, för jag hade alltid haft så lätt för att bli kär. Problemet låg dock i att jag inte visste vad kärlek var då. Nu vet jag vad det innebär att vara kär, på gott och ont. Jag orkar inte med det här längre. Jag försöker och försöker hela tiden att komma bort, att sluta tänka på det som varit. Att sluta tänka på vad som händer hos henne. Men det är svårt, fruktansvärt svårt – inte minst nu.

Jag har aldrig förstått mig på hur jag kan känna vissa saker. Hur jag kan veta att något håller på att hända. Och hur mina drömmar pratar en sån jävla plågsam sanning ibland. I helgen hade jag en dröm. Den handlade om dig. Sedan hade jag en klump i magen resten av helgen, för jag visste att ni var tillsammans. Klumpen återkom i natt. JAG VILL INTE VARA BITTER!

Jag får väl återigen jobba med mitt mentala, hur jag tänker. Försöka se något positivt i det som skett, trots att jag inte förstår det. Jag har inte tid med det här längre, jag tänker inte vara en av de där bekymrade själarna som inte tar tag i sitt liv. I brunnsparken, på lejontrappan, uttryckte du att det inte var ett farväl när jag menade på att det var det. Tänker du likadant nu?

Vi är så bra ihop, men det är dags att sluta hoppas.

Under lite mer än tre veckors tid har jag gått runt och kisat som en idiot – innan dess hade jag en pers under ungefär lika lång tid med en ögoninfektion som kom och gick. Det har faktiskt varit en nyttig upplevelse, man tar saker för givet men att inte kunna se vad det står på restaurangers menytavlor eller busstiderna på centralstationen är inte jätte lajbans. Man kan undra hur många gånger jag har gått förbi folk som har försökt hälsa men som jag inte har lagt märke till. Ja, jag ser inte sådär väldans bra utan linser/glasögon – jag är rätt så närsynt (-2,75 på bägge ögonen om någon förstår vad det innebär). Tankarna har gått mycket till min mor under de här veckorna, hon som bara har 25% syn kvar på ett öga och inte ser alls på det andra – ett rejält handikapp som folk tar alldeles för lite hänsyn till ute i samhället, blindkäppen hjälper förvånansvärt lite när folk är stressade. Dåligt.

Jag var i alla fall hos optikern i Stenungsund idag och när mannen som gjorde det årliga syn-testet konstaterade att jag skulle ha samma styrka på linserna som tidigare kändes det som en seger. Det gör det alltid när synen inte försämrats, man vill ju helst kunna klara av att röra sig i samhället utan syn-hjälp då och då.  När linserna åkte på öppnades världen för mig igen, precis som den där dagen för ungefär 10 år sedan då jag fick mitt första par glasögon. Man kunde inte förstå hur vackert detaljerat allt egentligen var – man hade gått runt i en dimma utan att ens fundera över hur dåligt man egentligen såg.

Hela dagen har jag fascinerats över hur skarpt allt sett ut och varit tacksam över hur bra jag faktiskt kan se med hjälpmedel. Det är underligt och samtidigt störande att man alltid skall behöva utsättas för svårigheter för att kunna uppskatta något ordentligt. De där munkarna som lever så enkelt som möjligt har ju helt klart en vettig poäng, men jag skulle inte vilja avskärma mig från samhället och världens händelser på det sätt som många av dessa gör. Man vill ju vara med liksom.

Imorgon kväll skall jag ta mig an några filmer. Visst har jag kunnat se filmer under dessa suddiga veckor, men det har inte varit helt utan ansträngning om man säger så. Kan tipsa om en film som heter Sling Blade från 1996 som jag och Jonatan såg igår kväll, riktigt bra.

http://www.imdb.com/title/tt0117666/

Skall nog försöka sova snart, lär väl bli ett par starcraft-matcher först ifall mitt internet vill fungera någorlunda ikväll. Till morgonen är det arbete som gäller. Stay sharp folks! (Och går det inte så är det ju bara att skaffa linser;)

Hej. Jag sitter i nattmörkret ute på landet i Säve och lyssnar på en halvgammal playlist som jag har på spotify. Försöker att inte lyssna på den för ofta eftersom den får mig att tänka på människor och saker som jag saknar. Musik är så fruktansvärt kraftfullt vad gäller känslor, man associerar olika låtar till olika perioder i sitt liv så lätt – på gott och ont.

Mitt 2010 har verkligen varit ett händelsefullt år hittills, väldigt annorlunda och lärorikt. Just nu känns det som att jag har stannat till en smula. Jag är tillbaks på mitt gamla jobb och bor temporärt i en lägenhet nära där som endast innehåller ett skrivbord och en säng. En aning tradigt börjar det bli, men förhoppningsvis blir det flytt inom en snar framtid tillsammans med ett par vänner.

Jag har i år lyckats såra några kvinnor i all min förvirring kring mitt känsloliv. Man börjar förstå gamla klyschor som ”det är inte dig det är fel på, det är mig” och ”jag behöver vara singel just nu” allt mer. Jag vet inte riktigt vad det är, om mina gamla känslor ligger kvar och förbjuder mig från att träffa någon ny eller om jag helt enkelt inte har klickat på rätt sätt med dem jag träffat i år. Klart är i alla fall att jag tänker stanna upp nu. Det blir ingen mer fokus på kvinnor på ett tag för min del, för det är så fruktansvärt jobbigt att intressera sig för någon annan när man inte vet vad som pågår i ens eget bakhuvud. Om hjärtat fortfarande finns där inne i min kropp någonstans så tänker jag slänga in det i frysen från och med nu.

Jag ser fram emot en tid med full fokus på att ha riktigt kul med mina vänner, kvinnor kan faktiskt vänta ett tag till. Förhoppningsvis kommer jag igång med GoodTimesRick snart igen (min youtube-kanal), filmidéerna är som vanligt många men jag känner att det hade varit skönt att komma ifrån Säve först. Vi får se, rätt vad det är så får jag ett ryck och kör.

Solnedgång på Tjörn förra sommaren, då allt var mycket enklare.